Sveriges Historia under förfädernas tid
Ett gammalt stäv säger: ”Sveriges historia är dess
konungars”.
Detta stämmer nog – i forna dagar var många kungar enväldiga
och folket hade ingenting att säga till om.
Karl XI ”Gråkappan”
f. 1655, kung 1660 – 1697
Under Karl XI:s barnaår styrdes riket av en franskorienterad
förmyndarregering, som bl.a. drog in landet i krig med Brandenburg, vilket
resulterade i ett svårt nederlag vid Fehrbellin 1674. Året därpå anslöt sig
Nederländerna och Danmark till Sveriges fiender, och danskarna besatte nästan
hela Skåne. De hade ju också god hjälp av snappharnarna.
Kungen kom nu underfund med att armén saknade manskap,
vapen, kläder och proviant; flottan var inte sjöduglig; statens finanser var
urusla; kronans gårdar bortpantade eller bortskänkta till adeln. Norrmännen
trängde in i Bohuslän, danskarna tog i rask följd Landskorna, Helsingborg och
Kristianstad. Flottan förgick utanför Ölands södra udde.
Kungen hade tidigare verkat vara rädd för allting, men nu
tog han hand om tyglarna. Ryttare och fotfolk värvades, utrustades och sändes
söderut, eftersom kungen tänkte satsa allt på ett vinterkrig, i Skåne. I början
av oktober 1676, då danskarna redan gått i vinterkvarter mönstrade han
trupperna i Hemneda i sydvästra Småland -
11 300, därav 8 300 ryttare ”en utomordentligt vacker anblick”
enligt general v. Ascheberg.
Många svårigheter mötte hären: sjukdomar, svält; men den
11:e november kom man fram till Kälingeån vid Lilla Harrie. Danskarna hade
givetvis fått reda på var svenskarna fanns och stod på vakt på andra sidan den
öppna ån.
Till slut kom frosten till hjälp, ån frös till och kungen
gick flera nätter förklädd över och inspekterade fiendens läger. Den 3:e
december beslöt man att anfalla och soldaterna fick order att ”inte avlossa
salvan förrän de såg det vita i fiendens öga, sedan i Guds namn ge sitt bästa
och med våld tränga in i fiendens led”.
Kungen skrev ett brev till sin mor att han, nästa dag,
skulle söka upp fienden och segra eller dö. Natten till den 4:e tågade armén över
ån, danskarna kom fort på fötter och båda härarna drog mot Lund, där striden
stod. Svenskarna segrade och räknade efter slaget in 8 933 stupade – hur
många som var svenskar och hur många danskar tog man inte reda på.
Kungen hade nu fått självförtroende. Han var med om hela
kriget till freden 1679, som slutade med så gott som oförändrade gränser. Skåne
förblev svenskt.
Han hade insett att något radikalt måste göras för att få
landet på fötter – riket var svårt skuldsatt och hade ingen egentlig krigsmakt.
Med de ofrälses hjälp genomdrev han reduktionen, adelsgodsen
indrogs åter till staten. För att få en fungerande krigsmakt skapade han
indelningsverket och förstärkte också flottan. Han gjorde sig enväldig vid
riksdagen 1680, men framhöll att även han stod under lagen. Ämbetsmännen
erinrades om sin skyldighet att vägra lyda olagliga order.
Han var inställd på att Sveriges skulle hållas utanför ett
nytt krig. ”Ett krig kan man lätt börja, men hur det slutar står i Guds hand”
framhöll han.
Det var väl nu, då han började rida runt till övningshedar,
tingshus och kyrkbackar, som han fick namnet ”Gråkappan”. Han var pliktmedveten
till det absurda – det berättas att han steg upp klockan 4 på morgonen på sin
bröllopsnatt för att inspektera de soldater som höll vakt vid det kungliga
bilägret.
När nya reglementen fastställdes, hade kungen alltid provat
dem först. Själavården var mycket viktig, och han fordrade att soldaterna
skulle var ett föredöme i religiösa frågor, kunna rabbla katekesens
huvudstycken.
Karl XII
”Krigarkungen”
f.1683, kung 1697 – 1718
Under hela hans regeringstid var det krig. Fredrik IV av
Danmark, August II (den Starke) av Polen och tsar Peter av Ryssland bildade ett
förbund mot Sverige.
För Karl XII var Danmark huvudfienden, trots att bl.a. Erik Dahlberg
varnade för ryssarna, som rustat länge. Danmark utträdde dock snart ur
förbundet, och Dahlberg lyckades hålla östra fronten tills kungen kom fram dit.
Segern vid Narva är ju bekant, men tyvärr också förlusten vid Poltava, kungens
avfärd till Turkiet, efterlämnade massor av stupade och sårade svenskar och
tusentals krigsfångar, som fördes till Ryssland. Så kom Kalabaliken i Bender,
kungens ritt genom Europa till Stralsund. Ständigt hade han begärt utskrivning
av flera soldater, och när han återkom till Sverige begärde han ytterligare
manskap för att draga till Norge, där han föll för en kula – eller knapp – vid
Fredrikshald, den 30e nov, 1718 – ett
av de få årtal man kommer ihåg. Sedan följde marschen tillbaka – hälften av
Armfeldts karoliner, 2 300 man, blev kvar på fjällen, ytterligare
1 400 dog undr de närmast månaderna av sina skador, och 450 blev avskedade
som invalider och fick resten av sitt liv leva av människors barmhärtighet.
Trots att han ständigt var ute i krig, skötte han ändå
inrikespolitiken, gav order om förenkling av förvaltingen, införde
självdeklarationer, kansliförordnadnen. År 1713 föreskrev han en departemental
styrelse efter modernare linjer.
Under hans tid som regent förföll landet – på de flesta
ställen fanns bara kvinnor och barn för att sköta jorden, barkbröd hörde till
livets nödtorft.
Vid hans död fanns just ingenting kvar av det arv han fått –
ekonomin var urusel, krigsmakten nästan utrotad, och de sociala förhållanden
var skrämmande.
År 1731 utkom Voltaires bok om Karl XII, och den grundlade
den uppfattning man länge hade om denne krigarkung, inte bara i utlandet utan
också i Sverige. Där finns uttrycken ”En mot tio ställdes” och ”Detta skall
hädanefter bliva min musik”.
Anders Andersson-Moman var kronobåtsman, och troligen
stupade han någonstans under krigsåren. I församlingsboken finns bara antecknat
att han dog omkring år 1710.
Ulrika
Eleonora
1688 – 1741, drottning 1718 – 1720
Hon blev bara en parentes på kungatronen. Som Karl XII:s
syster utverkade hon erkännande som drottning av arvsrätt, tog under opinionens
tryck avstånd från enväldet. Och valdes 1719 till drottning, kröntes i Uppsala
den 17e mars. Hennes högdragna sätt gjorde samabetet med rådet allt svårare.
Henns önskan att få dela kungamakten med sin man avslogs, och 1729 avsade hon
sig kronan till förmån för sin man,
Fredrik av Hessen, som utsågs till kung under namnet Fredrik I.
På senare år blev hon mycket folkkär, på grund av sin
varmhjärtade välgörenhet.
Fredrik I
Lantgreve av Hessen, Sveriges konung 1720 – 1751
Även sedan han valts till kung i sverige, var han rädd för
att Karls syster skulle störta honom. Denna hade vänt sig till tsar Peter för
att få stöd för sina arvsanspråk. Fredrik började då också föra förhandlingar
med tsaren i hemlighet, och detta ledde till att man till stor del skyllde på
Fredrik de hårda villkoren i freden i Nystad, och han miste helt det anseeende
han tidigare haft i landet.
En annan orsak till detta var hans lättja och sedeslöshet,
hans kärleksförhållande med Hedvig Taube, och att han aldrig lärde sig tala
vårt språk. Under senare delen av hans regeringstid infann han sig inte ens i
rådet, utan detta anskaffande en namstämpel som fick ersätta hans egenhändiga
underskrift.
Innan freden i Nystad satte stopp för krigshandlingar, hade
ryssarna varit på härjartåg längs våra kuster. Sålunda var de bl. a. till
Norrbyn där de tog bonden Olof Danielsson på Norrbyn 1 tillfånga. En bajonett
har hittats i jorden där (finns hos Albert Johanssons) troligen från detta
besök. Danielsson fördes till Åbo, men lyckades i mörkret fly, kom till
Östhammar, och därifrån tillbaka till Norrbyn.
Det var troligen vid denna tid
Jacob Andersson kom som dräng till Danielssons. Vid 20-års ålder gifte han sig
och övertog hemmanet nr 2 i Norrbyn, som fortfarande är i släktens ägo.
Adolf Fredrik
Hertig av Holstein-Gottorp, furstbiskop av Lübeck 1710 –
1771, kung av Sverige 1751 – 1771
1741 var det åter krig med Ryssland. Peter den Stores dotter
Elisabet kom till makten detta år, och svenskarna fick en relativt billig fred,
på villkor att hennes protege Adolf Fredrik valdes till svensk tronföljare.
Han spelade inte någon större politisk roll, hans gemål
Lovisa Ulrika av Preussen, var den som lät tronen framstå som ett stöd för
vetenskap, konst och litteratur.
Det påstås att han vid uppläsandet av ”vad sig i riket
tilldragit haver” förvånat utbrast: ”Potz donnerwetter, haben Wir das alles
getan?” vilket blir ungefär, - Blixt och dunder, har Vi gjort allt det där?
Helst höll han till i sin snickarkammare och svarvade snusdosor, och så åt han
ju ihjäl sig på semlor. Dvs han fick ett slaganfall efter en kraftig måltid,
som avslutats med ”hetvägg” = semlor.
Under hans regeringstid började rådet bekymra sig över den
ringa befolkningstillväxten. Det föddes nog många barn, men det var tätt mellan
nödåren, och många dog redan under sitt första levnadsår. Staten utlovade nu
skattebefrielse för den som hade minst 4 mantalsskrivna barn.
Gustaf III Teaterkungen ”Tjusarkonungen”
f.1746, kung 1771 – 1792
Vid hans trontillträde rådde tvister mellan hattar och
mössor, och då han inte kunde medla mellan dem, genomförde han 1772 med stöd
från Frankrike en oblodig statskupp, och fick därigenom ökade befogenheter. Han
genomförde ett omfattande reformprogram: tortyr förbjöds 1772, dödsstraff för
vissa brott slopades 1778 – 79, lönereglering och rätt för tjänstemän att avgå
vid 70-års ålder genomfördes 1778 och den första religionsfrihetslagen kom
1781. Men oppositionen mot Gustaf III växte, bland adeln, för hans
envåldstendenser, och bland de ofrälse för uteblivna social reformer, ett
slösande hovliv och gynnande av adeln vid utnämningar – för att inte tala om
förbudet mot husbehovsbränning, som hade till följd att de ofrälse genomdrev
förbud mot införande och drickande av kaffe (detta förbud var i kraft vid ett
flertal tillfällen för längre eller kortare tid).
För att vinna oppositionen över på sin sida beslöt han sig
för att starta ett krig – han skulle besegra Katarina av Ryssland.
Men kungen var en dålig fältherre, och vid Viborg hade han
sånär mist hela flottan – både örlogs- och skärgårdsflottan blev instängd vid
Viborg med svår västlig vind. Då den äntligen mojnade, bröt sig Hertig Karl ut
– det s.k. Viborgska gatloppen – och lyckades rädda största delen. Förlusten
uppgick till 7 linjeskepp, 3 fregatter och ett 20-tal stridsfartyg ur
skärgårdsflottan jämte en hel del transportskutor och 6 000 man,
huvudsaklighen fångar. Skärgårdsflottan låg sedan vid Svensksund, där den
segrade 9 juli.
Delar av officerskåren, missnöjda med kriget, slöt sig
samman i Anjalaförbundet och inledde egna fredsförhandlingar med Ryssland.
Dessutom förklarade Danmark krig. Kungen vädjade då till folket, anklagade
adeln för förräderi och lovade avskaffa dess viktigaste ekonomiska privilegier,
och genomförde med prästers, borgares och bönders hjälp 1789 förenings- och
säkerhetsakten, som gjorde honom praktiskt taget enväldig.
Men hos adeln grodde missnöjet, och 1792 sköts Gustav III
vid en maskerad på operan i Stockholm.
Gustav III var en komplicerad person, men mycket kulturellt
intresserad. På hans initiativ grundades bl.a. Svenska Akademien, Musikaliska
Akademien, Vitterhetsakademin, Kungl. Teatern m.fl. institutioner.
Sådant hade man förstås ingen känning av i Norrbyn. Krig
hade man ju alltid nackdelar av. I byn fanns under denna tid båtsmän, som
skulle utrustas av rotemännen – de hette Blyg, Lök, och Lustig. Det finns dock
ingen uppgift om att någon av dem stupat. När byn inte höll båtsman eller
soldat, fick byamännen i stället betala en rotevacansavgift, som debiterades på
debetsedeln.
Gustav IV Adolf
1778 – 1837, kung
1792 – 1809
Dennes äktenskapliga börd har ifrågasatts – hovstallmästare
Munch utpekades som fader, men ingen vet ju hur det förehåller sig härmed.
I varje fall uppfostrades han till kung, men var för ung vid
faderns död, och förmyndarregeringen leddes av hans farbror hertig Karl, som
helt styrdes av G A Reuterholm. Vid sitt trontillträde avskedade kungen
omedelbart denne minister. Under hans regering reformerades jordbruket genom
enskiftet i Skåne, penningväsendet sanerades genom en myntreglering,
finanspolitiska åtgärder stimulerade näringslivet och dessutom utfärdades en ny
skolordning. Kungen var i motsats till sin far inte kulturellt intresserad, och
lät bl.a. stänga Kungl. Teatern.
Han avskydde Napoleon, som för honom var Det stora
vilddjuret i Uppenbarelseboken, och anslöt sig till Frankrikes fiender. Ryske
tsaren uppmanade Gustav Adolf att ansluta sig till kontinentalsystemet mot
Storbritannien. Kungens vägran resulterade i Rysslands angrepp på Finland 1808.
Numerär underlägsenhet, vaga direktiv och dålig planering gjorde att kriget
slutade med nederlag för Sverige och skulden för detta lades på kungen. Den 13e
mars 1809 avsattes han och drevs i landsflykt, barnen förklarades förlustiga
kronan.
Befolkningen häromkring drabbades
också av kriget 1809. Vid ”affärn i Hörnefors”, där ca 200 soldater stupade,
bl.a. Duncker, trampades den lovade skörden ned helt under striden. Även i de
omkringliggande byarna, t.ex. Norrbyn, slog sig ryssarna ned och de, som inte
hunnit driva sina kreatur till skogs, fick se dem slaktas av inkräktarna. Det
omtals, att en kvinna i byn slog ihjäl en ryss med betsman, då han skulle
stjäla det smör hon kärnat. För att inte råka illa ut, gömde gårdsfolket liket
bakom spisen, där veden förvarades, tills man utan att bli upptäckt av de andra
ryssarna kunde flytta detsamma.
Många bybor var som vanligt på Snöan i fiske. Då
soldaterna dragit bort och de kom hem till byn, drabbades de av ”rödsoten” –
även kallad fältsjukan = dysenteri. Jacob Persson, som tidigare mist 5 av sina
8 barn i första giftet, miste nu de återstående två sönerna, hustrun, modern
och fadern inom 14 dagar. Kvar var bara den 13-åriga dottern, som tjänade piga
i Umeå lf. (Han fick sedan ytterligare 12 barn i sitt andra äktenskap).
Karl XIII
f. 1748, kung 1809 – 1818
Gustav IIIs bror Karl utnämndes alltså till kung. Hans
äktenskap var barnlöst – de hade fått en enda son och han levde bara några
dagar – så nu blev det aktuellt att välja en tronföljare. Valet föll på Prins
Karl August av Danmark, men redan 1810 föll han av sin häst vid en inspektion
på Kvidinge hed och avled. Obduktionen visade att han fått ett slaganfall, men
detta betvivlades av en stor del av folket, som beskyllde gustavianerna –
främst Axel von Fersen –för att ha förgiftat honom. Följden blev att von Fersen
vid Karl Augusts begravning mördades av pöbeln i Stockholm.
Nu blev det fråga om vem som skulle väljas till ny
kronprins. Valet föll på Karl Augusts äldre bror, men Carl Ollo Mörner, som
fick i uppdrag att resa till Frankrike och få Napoleons godkännande härav
tyckte i likhet med en hel del andra officerare emellertid att det enda rätta
var att välja en fransk marskalk, som hade långvarig krigsvana, och säkert
skulle kunna återerövra Finland. När han kom tillbaka till Stockholm meddelade
han alltså att Jean Baptiste Bernadotte, furste av Ponte Corvo, var villig att
låta sig adopteras av kungaparet och bli svensk kronprins. Det blev givetvis en
hel del trassel, men Bernadotte hade många förespråkare, bl. a. av ekonomiska
skäl och vid riksmöte i Örebro 1810 valdes han till Sveriges tronföljare.
Kungaparet var först inte trakterade av detta, men det blev snart ett mycket
gott förhållande dem emellan, och Karl XIII, som började bli rätt senil, var
glad att få lämna tyglarna i yngre händer.
Karl Johan, som blev prinsens svenska namn, var emellertid
inte alls intresserad av ett krig med Ryssland för att återerövra Finland – det
var ett omöjligt företag. I stället skulle landet kompensera sig i väster.
Han förklarade att Sverige skulle vara neutralt, men ställde
sig ändå på Rysslands, Preussens och Englands sida, för att störta Napoleon.
Vid de sista striderna i norra Tyskland, var det han som planlade drabbningarna
med omfattningsmanövrer. Han hade för sitt engagemang förebehållit sig att
Sverige vid fredsslutet skulle tilldelas Norge.
”Genom att spara sina soldater blir man slutligen den
starkast. Låtom oss hålla ut, och Napoleon skall trots sina talanger, sin makt
och sitt rykte, slutlighen duka under”. Detta yttrade Karl Johan 1813.
De allierade tyckte nog att han sparade sina egna trupper
för mycket. Vid Wittenberg väntade alla att han och nordarmén skulle inta
staden och sedan gå över floden. Men Karl Johan tyckte det var alltför
vanskligt, för fransmännen behärskade alla övergångarna liksom landet söder om
Elbe. Därför ville han istället locka fransmännen att åter försöka nå Berlin
och angripa dem när de företog den expeditionen.
Därför begärde han att preussarna skulle tillverka skorpor
för 20 000 man i hans armé. Han meddelade också att preussiska staten inte
skulle lida någon förlust, för skorporna kunde ju läggas i förråd under lång
tid, och lätt transporteras till trupperna. Bakningen skulle inte hemlighållas.
Detta resulterade i att fransmännen trodde att nordarmén skulle gå västerut,
och marskalk Ney ”den tappraste bland de tappra” fick order att angripa
nordarmén och gå mot Berlin. När Karl Johan fick reda på detta, grupperade han
nordarmén i en vid cirkel kring de tre stora vägar som ledde mot Berlin. Vid
den östra låg von Tauentziens preussare, vid den centrala von Bülows och vid
den västra ryssar och svenskar under kronprinsens befäl. Den som angreps skulle
dra sig tillbaka och de två andra skulle anfalla fransmännesns flanker och
rygg. Ney tog den östra vägen, Tauentzien drog sig tillbaka, och von Bülow och
rysk-svenska armén ryckte fram. När svenskarna kom fram, utkämpades striden
mellan von Bülow och fransmännen. Kronprinsen beordrade en hel del manövrer,
som bara var till för att väcka uppmärksamhet, och Ney, som såg att han var
förlorad, vad han än gjorde, gav order om reträtt.
Då ingrep några batterier av det svenska ridande
artilleriet, tolv kanoner sköt rätt in i de franska leden och åstadkom en
fruktansvärd förödelse.
Marskalk Ney förlorade omkring 26 000 man, varav 5 000
döda och över 13 000 fångar, samt mer än 80 kanoner och över 400 vagnar.
Preussarna hade förlorat mer än 10 000 man.
Svenskarna räknade in 12 sårade. Många av de svenska
officerarna var upprörda över att de svenska insatserna varit så små – det gick
deras och Sveriges ära för när. Flera generaler hade tiggt om att få gå till
anfall, men förnekats detta.
Nästa stora slag stod vid Leipzig. – ”nationernas drabbning”
eller ”den stora folkslakten”. Den resulterade i en fruktansvärd massaker, döda
män och hästar vräktes ner i en kvarndamm och dämde upp vattenflödet, andra
kastades som fyllning i dikena så att kanonerna kunde köra däröver. Döda och
sårade låg överallt.
De svenska sårade blev dock väl omhändertagna. Kronprinsen
hade omorganiserat sjukvården så att den var mycket bättre ordnad än tidigare.
En läkare sade, att efter vad han förstod var detta det första fälttåg, där
svenska soldater behandlades som människor.
Efter Leipzig drog svenskarna norrut om Danmark. Vid Lübeck
blev det skottväxling och en svensk officer stupade. Kronprinsen ville inte
anfalla och riskera liv, utan ville först försöka förhandla och redan nästa dag
gav försvararna upp mot att de fick fritt återtåg och inte skulle förföljas de
första 8 timmarna. Efter den tiden upptogs förföljandet av svenskt kavalleri,
1 200 man danskarna upphanns vid Bornhöved, där svenskarna vann en
drabbning mot den betydligt större danska styrkan. På vägen vidare möttes hären
av parlamentärer, som anhöll om stillestånd. Freden i Kiel slöts den 15e
januari 1814. Danmark avstod från Norge och fick i gengäld Svenska Pommern och
Rügen. Den svenske förhandlaren kände emellertid inte till att Island, Grönland
och Färöarna hörde till Norge, så de kom även i fortsättningen att höra till Danmark.
Norrmännen förklarade emellertid att de inte lät sig säljas
som skock kreatur, De samlade en lagstiftande församling i Eidsvoll, och den
17e maj undertecknades den nya grundlagen och danske kungens ståthållare
Kristian Fredrik valdes till kung i Norge.
Så Karl Johan gav sig av till Norge. Mot 45 000
krigsvana svenskar stod 30 000 dåligt utbildade norrmän. Svenskarna leddes
av en yrkesmilitär, medan den norska kungen var skotträdd och inte ville ta del
i striden, så efter en del skärmytslingar blev det förhandlingar och den 14e
augusti 1814 underskrevs ett avtal i Moss. Där godkändes i stort sett
Eidsvollsförfattningen, Norge blev ett fritt land, förenat i union med Sverige
och med en gemensam kung.
Många högre officerare var mycket missbelåtna med kronprinsens
mildhet – de ansåg att de uppstudsiga skulle ha fått ordentligt med stryk och
att författningen inte borde ha godkänts. Men nu hade Sverige i alla fall
äntligen fått fred och det blev en fred som varade. Få länder – om ens något –
har förskonats från krig under mer än 170 år.
Karl XIV Johan
f. 1763, svensk kronprins från1810, Kung 1818 – 1844
Trots att Karl Johan ursprungligen var en revolutionär,
förde han en alltmer konservativ politik. Han inskränkte också tryckfriheten
för att tysta oppositionen. Han blev alltmera allenarådande, men många bra
reformer genomfördes under hans tid – bl.a. myntreformer, men även på
undervisningens område. Det var således 1814-1842 som allmän skolplikt infördes
i landet.
Regerandet skedde ofta från kungens sängkammare, han, liksom
även hans hustru, låg stor del av dagen. Han var också mycket misstänksam – han
kunde nog inte glömma att svenskarna had skjutit en kung, och kanske också
mördat hans föregångare som tronföljare. Varken han eller hustrun, vars franska
namn, Desirée, försvenskades till Desideria, lärde sig någon svenska. Hon var
förresten bara här ett kort tag år 1810, sedan flyttade hon tillbaka till Paris
och återvände till Sverige först i samband med kronprins Oscars bröllop.
Folket härmkring påverkades inte
särskilt av händelserna under Karl XIV Johans tid. Det var många ”svagår” och
det var ju vid denna tid som Norrbyn tilldelades ”kronoöarna utanföre Norrbyn –
förslagne bohlstaden Snöan” som s.k. ökeskatt. Skatten för öarna uträknades
1821 till 1 riksdaler, 19 öre och 4 runstycken.
I Hörnefors hade järnhanteringen
börjat, men Norrbyn had inte mycken känning av detta. En tid körde man
visserligen kisel från Bålkallen till Hörnefors för 1,75 á 2 kronor lasset, men
detta var tydligen bara en kort tid. En del kunde ibland få arbete vid
”Hollandslinan” i Vadet d.v.s.med Hollandstimmer eller holländska bjälkar –
senvuxet, obarkat grantimmer om 14 – 30 fots längd och minst 10
”amsterdamstums” toppmått, som exporterades till Holland för pålning eller
försågning. Men på det stora hela taget förlöpte livet i Norrbyn precis som
vanligt.
Oscar I
1799 – 1859, kung från 1844
Oscar I är kanske den mest anonyme av kungarna. Ändå var han
kunskapsrik, satte sig in i frågan om behandling av fångar, vilket resulterade
i en skrift – ”On straff- och straffanstalter” vilken översattes till flera
språk. Han upphävde förbudet mot umgänge med den avsatta dynastin, genomdrev
personlign lagen om lika arvsrätt för son och dotter, indragningsmakten
upphävdes, skråväsendet avskaffades och lindringar i näringstvånget
genomfördes. Den första fattigvårdsförordningen fastställdes.
Han omfattade med sympati skandivavismen, och gjorde en hel
del goda insatser på diplomatins område.
Oscar I hade aldrig varit stark och vid ett par tillfällen
måste en interimsregering tillsättas. Hösten 1857 drabbades han av fullständig
paralysi, och regeringsbestyren övertogs av kronprins Karl.
Karl XV ”Kron-Kalle”
1826 – 1872, regent från 1857, kung från 1859
Karl hade snabb uppfattning och livligt lynne, som växlade
mellan självöverskattning och missmod. Han satte sig gärna över all etikett –
även allvarliga konvenansbud. Han lovade mycket som han inte kunde hålla –
t.ex. att upphäva riksståthållarämbetet i Norge, vilket hindrades av
regeringen. Han lovade gå i allians med Danmark, men även detta avstyrdes då
det skulle ha utsatt landet för stor krigsrisk.
Tvåkammarriksdagen infördes 1866 och regeringens starke man
var statsminister Louis de Geer.
Han skrev dikter: ”En samling dikter av C” och ”Smärre
dikter av C”, vilka översattes till norska, franska och tyska. Han målade –
landskapsmåleri – och hade onekligen begåvning, men stannade ändå vid ytlig
dillettantism.
Allmänheten gillade hans ståliga uppträdande vid
representation och uppskattade hans enkla och okonventionella sätt, varför han
blev populär bland gemene man.
Oscar II
1829 – 1907, kung från 1872
Karl XVs ende son dog efter mycket kort tid, varför hans
broder Oscar var tronföljare vid Karls död.
De tidigare kungarna hade mest varit arméns män men Oscar II
intresserade sig mera för flottan. Han deltog i flera sjöexpeditioner och i
tvisten angående flottans reorganisation var han anhängare till ”stora flottan”
i motsats till skärgårdsflottan. Han studerade tre terminer vid Uppsala
universitet, var först hedersledamot av Vetenskapsakademien och provoverades
vid Lunds universitets 200-årsjubileum 1868 till fil. Hederskoktor. Han skrev
många dikter och 1857 blev diktcykeln ”Ur svenska flottans minnen” med
begynnelsesången ”Du blånande hav, som mångtusende år, mot Skandiens klippor
har slagit”, prisbelönt av svenska akademien. Han var mycket representativ och
en god talare.
Men vad man minns mest från hans tid är ju ändå
unionsupplösningen. Det hade många gånger varit kriser och spänningar mellan
Norge och Sverige men de hade lösts, ofta tack vare Oscars förmedlande
statskonst men 1905 avsattes han av norrmännen. Trots att en hel del svenskar
ville ”lära norrmännen att veta hut”, upplöstes unionen fredligt den 26
oktober. Oscar II fick ändra sitt valspråk ”Brödrafolkens väl” till ”Sveriges
väl” och flaggan miste unionsmärket.
Vid denna tid hade det blivit stora
förändringar i Norrbyn. År 1890 sålde byamännen sin skärgård till Mo och Domsjö
AB. 10 000 kronor var ju mycket pengar på den tiden och Norrbysborna
förbehöll sig ju fiskerätten – det var ju den som betydde något för dem.
Dessutom skulle de få såga ett visst antal stockar per år gratis vid den såg
som skulle byggas på Långgrundet.
Från alla håll kom nu arbetare och
bosatte sig i Norrbyn för att arbeta på ”Skäret”. Med denna befolkningsström
kom också egna företagare och hantverkare av olika stag – skräddare, skomakare,
slaktare, bagare, bryggare o.s.v. Affärer kom till platsen, först Palmgrens
affär, sedan Vikners filial, så Handelsaktiebolaget Udden, som sedan blev
Englund och Hällman, därefter Englund & Co.
Antalet barn ökade, så att man kunde inte längre hålla
skola i salen hos någon bonde – sista åren innan skolan byggdes 1901, hölls
skola i Jon-Jackgårdens sal, alltså den mangårdsbyggnad som fortfarande finns
på Jan-Erik Evaldssons tomt.
Gustaf V ”V-Gurra”
1858 – 1950, kung från 1907
Gustav V tyckte inte om alltför mycket ceremoniel och
meddelade vid trontillträdet att han inte skulle låta kröna sig. I stort var
han en lojal konstitutionell konung, men vid ”Borggårdsatlet”, i februari 1914,
(skrivet av tyskvännen Sven Hedin) framhöll han att han inte kunde frångå de
fordringar på fälthärens slagfärdighet och duglighet, som uppställdes som
oeftergivliga krav av sakkunniga inom armén. Statsrådet begärde då av kungen en
försäkran att han i förväg skulle underrätta regeringen om han tänkte yttra sig
i politiska frågor. Då han vägrade detta, inlämnade ministären Staaf sin
avskedsansökan.
Som känt utbröt samma år första världskriget 1914 – 1918.
Kung Gustaf tog initiativ till trekungamötet i Malmö och de nordiska staterna
förklarade sig neutrala i kriget. Emellertid fanns, vid hovet och bland
officerarna, en stark tyskvänlighet och många ansåg att Sverige skulle gripa in
i kriget på Tysklands sida. Detsamma var f.ö. förhållandet även under andra
världskrigets första år men Sverige lyckades hålla sig utanför även detta krig.
Under Gustaf Vs regeringstid förändrades livet för
svenskarna oerhört mycket i demokratisk riktning. De stora folkrörelserna –
nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen – hade rotat sig
ordentligt i slutet på förra seklet och nu började man skörda frukterna härav.
Allmän rösträtt, först för män, 12 år senare även för kvinnor, medförde att
även gemene man fick säga sin åsikt om hur landet skulle styras. Hjalmar
Branting blev vår förste socialdemokratiska regeringschef, sedan kom Per-Albin
Hansson med ”Folkhemmet”.
Norrbyn kunde inte heller förbli
oberört av händelserna runt omkring. Nu hade man ju också fått möjighet att
följa med världshändelserna, sedan tidningarna börjar utkomma i länet.
Umebladet grundades som veckotidning 1847 men utkom från december 1916 sex
dagar i veckan. Västerbottens Kuriren började utges 1900 och övergick även den
till 6-dagarstidning i december 1916.
Västerbottens Folkblad grundades 1922 och blev dagstidning 1922.
Ett industrialiserat samhälle är ju beroende av omvärlden
och det återspeglades förstås också här. I början av seklet var det goda tider
för träindustrien och Mo och Domsjö köpte in Hörnefors Bruk med dess såg – inte
för att konkurrera med sig själv och Norrbyskär utan för att där bygga i
stället i Hörnefors som blev den andra idustriort som kunde nås av arbetare
från Norrbyn.
Men konjunkturerna växlar - efter första världskriget
drabbades världen av en svårartad depresseion och den skonade inte heller vår
lugna vrå. Följden blev arbetslöshet, AK-arbeten för en del och nedsatta löner
för andra. Under denna tid byggdes vägen Norrbyn – Hörnefors, dels av arbetare
från Hörnefors och Norrbyskär, dels av hitsända AK-arbetare. En del ”Skärare”
fick också fara ut i skogsarbete, bl.a. i Lyckseletrakten.
Ett tag på 20-talet blev det så bättre men så kom ”den
svarta torsdagen” i New York och raserade alltsammans igen. Så småningom
förbättrades konjunkturerna men vid den tiden hade en viss målare och korpral,
Adolf Schicklgruber, mera känd som Adolf Hitler, kommit till makten i Tyskland
och så var det dags för nästa världskrig.
Vi hade ju turen att slippa kriget
men inkallelserna var många och långa, handeln med utlandet blev förstås mycket
inskränkt, många varor ransonerades och sist men inte minst – många svenska
sjömän miste livet i det hänsynslösa u-båtskrig som rådde. Härifrån omkom dock
ingen i kriget.
Nu kunde vi följa alla händelser
genom radio – den började sina utsändningar på 20-talet så vi fick flera gånger
om dagen höra vad som hände och skedde både i landet och utanför gränserna.
Antalet arbetare på Norrbyskär var
vid sekelskiftet nästan 600 personer, vid utgången av 10-talet 450 och i slutet
på 30-talet 250. Allt oftare talades det om att sågen skulle läggas ner men
under Gustaf Vs tid fanns den ännu kvar.
Gustaf VI Adolf ”Den kungliga amanuensen”
1882 – 1973, kung från 1950
Denna kung hade s.a.s. växt in den konstitutionella monarkin
och samarbetet mellan honom och de olika regeringarna gick bra. En av sönerna
lär förresten ha sagt att ”pappa är ju socialdemokrat”.
Han var mycket vetgirig och till stort bekymmer för
uppvaktningen många gånger då alla hans frågor, vid olika besök, spräckte
tidsschemat mer än en gång. Arkeologi var väl huvudintresset och hans insatser
vid utgrävningarna vid Viterbo gjorde honom mycket populär även i Italien.
Han var 67 år när han blev kung – som en person sade: ”Han
har ju uppnått pensionsåldern och hans hustru är berättigad till hustrutillägg
om inte inkomsterna lägger hinder i vägen”. Hans son Gustaf Adolf, intresserad
idrottsman, som varit Sveriges kronprins, hade omkommit i en flygolycka på
Kastrup 1947 och den dåvarande kronprinsen var bara 4 år vid farfaderns trontillträde.
Men Bernadotterna levde i allmänhet länge och Carl Gustaf hann bli 27 år innan
han tog över.
Under Gustaf VI Adolfs tid förekom ett par folkomröstningar,
nämligen om ATP och om högertrafik. Som bekant infördes båda delarna. Vid
högertrafikens införande 3e september
1967 var en mycket stor del av folket engagerade – även häromkring – och
övergången gick mycket smidigt.
Sista stocken sågades på Norbbyskär
i augusti 1952. Arbetarna flyttades till Ö-vikstrakten eller Hörnefors, en del
– huvudsakligen pensionärer blev kvar ännu en tid, AMS hyrde lokaler där
1960-1970 men då färjtrafiken lades ner måste de kvarvarande flytta till
Hörnefors. En del hus köptes av personer som trodde sig kunna bo kvar på
Norrbyskär trots bristen på förbindelser med fastlandet men det blev bara några
år, så nu är ön bara en sommarö.
Detta hade förstås stor betydelse för Norrbyn.
Utflyttningen blev stor – många som började arbeta i Hörnefors ville gärna
bygga i Norrbyn men fick inget byggnadslov. Det minskade barnantalet märktes,
inte minst i skolan, mellan- och högstadiet skjutsades till Hörnefors, barnen i
lågstadiet blev allt färre och till slut fick även de börja åka till Hörnefors
för undervisning. Den fina skola, kommunens bäst, blev tom tills Universitet
hyrde den. Men det hör till Carl Gustafs tid.
Det livliga föreningslivet i byn
avstannade också – dels beroende på av flyttning men dels även på det nya
massmedia som nått oss – TV.
Carl XVI Gustaf
1946 - , kung från
1973
Som kung hann Carl Gustaf bara en gång var med om riksdagens
högtidliga öppnande med stamp av Karl XIs drabanter, uppläsande av trontalet
m.m. Genom 1974 års riksdagsförordning har allt förenkats. Enkammarriksdag
infördes – först med 350 ledamöter men då valresultatet blev 175 – 175 till de
båda blocken, ändrades antalet till 349 fr.o.m nästa val. Det var ju inte så
lyckat att låta lotten avgöra frågorna.