Sveriges historia och hur det påverkade byn

Sveriges Historia under förfädernas tid

Ett gammalt stäv säger: ”Sveriges historia är dess konungars”.

Detta stämmer nog – i forna dagar var många kungar enväldiga och folket hade ingenting att säga till om.

 

Karl XI   ”Gråkappan”
f. 1655, kung 1660 – 1697

Under Karl XI:s barnaår styrdes riket av en franskorienterad förmyndarregering, som bl.a. drog in landet i krig med Brandenburg, vilket resulterade i ett svårt nederlag vid Fehrbellin 1674. Året därpå anslöt sig Nederländerna och Danmark till Sveriges fiender, och danskarna besatte nästan hela Skåne. De hade ju också god hjälp av snappharnarna.

Kungen kom nu underfund med att armén saknade manskap, vapen, kläder och proviant; flottan var inte sjöduglig; statens finanser var urusla; kronans gårdar bortpantade eller bortskänkta till adeln. Norrmännen trängde in i Bohuslän, danskarna tog i rask följd Landskorna, Helsingborg och Kristianstad. Flottan förgick utanför Ölands södra udde.

Kungen hade tidigare verkat vara rädd för allting, men nu tog han hand om tyglarna. Ryttare och fotfolk värvades, utrustades och sändes söderut, eftersom kungen tänkte satsa allt på ett vinterkrig, i Skåne. I början av oktober 1676, då danskarna redan gått i vinterkvarter mönstrade han trupperna i Hemneda i sydvästra Småland -  11 300, därav 8 300 ryttare ”en utomordentligt vacker anblick” enligt general  v. Ascheberg.

Många svårigheter mötte hären: sjukdomar, svält; men den 11:e november kom man fram till Kälingeån vid Lilla Harrie. Danskarna hade givetvis fått reda på var svenskarna fanns och stod på vakt på andra sidan den öppna ån.

Till slut kom frosten till hjälp, ån frös till och kungen gick flera nätter förklädd över och inspekterade fiendens läger. Den 3:e december beslöt man att anfalla och soldaterna fick order att ”inte avlossa salvan förrän de såg det vita i fiendens öga, sedan i Guds namn ge sitt bästa och med våld tränga in i fiendens led”.

Kungen skrev ett brev till sin mor att han, nästa dag, skulle söka upp fienden och segra eller dö. Natten till den 4:e tågade armén över ån, danskarna kom fort på fötter och båda härarna drog mot Lund, där striden stod. Svenskarna segrade och räknade efter slaget in 8 933 stupade – hur många som var svenskar och hur många danskar tog man inte reda på.

Kungen hade nu fått självförtroende. Han var med om hela kriget till freden 1679, som slutade med så gott som oförändrade gränser. Skåne förblev svenskt.

Han hade insett att något radikalt måste göras för att få landet på fötter – riket var svårt skuldsatt och hade ingen egentlig krigsmakt.

Med de ofrälses hjälp genomdrev han reduktionen, adelsgodsen indrogs åter till staten. För att få en fungerande krigsmakt skapade han indelningsverket och förstärkte också flottan. Han gjorde sig enväldig vid riksdagen 1680, men framhöll att även han stod under lagen. Ämbetsmännen erinrades om sin skyldighet att vägra lyda olagliga order.

Han var inställd på att Sveriges skulle hållas utanför ett nytt krig. ”Ett krig kan man lätt börja, men hur det slutar står i Guds hand” framhöll han.

Det var väl nu, då han började rida runt till övningshedar, tingshus och kyrkbackar, som han fick namnet ”Gråkappan”. Han var pliktmedveten till det absurda – det berättas att han steg upp klockan 4 på morgonen på sin bröllopsnatt för att inspektera de soldater som höll vakt vid det kungliga bilägret.

När nya reglementen fastställdes, hade kungen alltid provat dem först. Själavården var mycket viktig, och han fordrade att soldaterna skulle var ett föredöme i religiösa frågor, kunna rabbla katekesens huvudstycken.

Karl XII ”Krigarkungen”

f.1683, kung 1697 – 1718

Under hela hans regeringstid var det krig. Fredrik IV av Danmark, August II (den Starke) av Polen och tsar Peter av Ryssland bildade ett förbund mot Sverige.

För Karl XII var Danmark huvudfienden, trots att bl.a. Erik Dahlberg varnade för ryssarna, som rustat länge. Danmark utträdde dock snart ur förbundet, och Dahlberg lyckades hålla östra fronten tills kungen kom fram dit. Segern vid Narva är ju bekant, men tyvärr också förlusten vid Poltava, kungens avfärd till Turkiet, efterlämnade massor av stupade och sårade svenskar och tusentals krigsfångar, som fördes till Ryssland. Så kom Kalabaliken i Bender, kungens ritt genom Europa till Stralsund. Ständigt hade han begärt utskrivning av flera soldater, och när han återkom till Sverige begärde han ytterligare manskap för att draga till Norge, där han föll för en kula – eller knapp – vid Fredrikshald, den 30e nov, 1718 –  ett av de få årtal man kommer ihåg. Sedan följde marschen tillbaka – hälften av Armfeldts karoliner, 2 300 man, blev kvar på fjällen, ytterligare 1 400 dog undr de närmast månaderna av sina skador, och 450 blev avskedade som invalider och fick resten av sitt liv leva av människors barmhärtighet.

Trots att han ständigt var ute i krig, skötte han ändå inrikespolitiken, gav order om förenkling av förvaltingen, införde självdeklarationer, kansliförordnadnen. År 1713 föreskrev han en departemental styrelse efter modernare linjer.

Under hans tid som regent förföll landet – på de flesta ställen fanns bara kvinnor och barn för att sköta jorden, barkbröd hörde till livets nödtorft.

Vid hans död fanns just ingenting kvar av det arv han fått – ekonomin var urusel, krigsmakten nästan utrotad, och de sociala förhållanden var skrämmande.

År 1731 utkom Voltaires bok om Karl XII, och den grundlade den uppfattning man länge hade om denne krigarkung, inte bara i utlandet utan också i Sverige. Där finns uttrycken ”En mot tio ställdes” och ”Detta skall hädanefter bliva min musik”.

Anders Andersson-Moman var kronobåtsman, och troligen stupade han någonstans under krigsåren. I församlingsboken finns bara antecknat att han dog omkring år 1710.

Ulrika Eleonora

1688 – 1741, drottning 1718 – 1720

Hon blev bara en parentes på kungatronen. Som Karl XII:s syster utverkade hon erkännande som drottning av arvsrätt, tog under opinionens tryck avstånd från enväldet. Och valdes 1719 till drottning, kröntes i Uppsala den 17e mars. Hennes högdragna sätt gjorde samabetet med rådet allt svårare. Henns önskan att få dela kungamakten med sin man avslogs, och 1729 avsade hon sig kronan  till förmån för sin man, Fredrik av Hessen, som utsågs till kung under namnet Fredrik I.

På senare år blev hon mycket folkkär, på grund av sin varmhjärtade välgörenhet.

Fredrik I   

Lantgreve av Hessen, Sveriges konung 1720 – 1751

Även sedan han valts till kung i sverige, var han rädd för att Karls syster skulle störta honom. Denna hade vänt sig till tsar Peter för att få stöd för sina arvsanspråk. Fredrik började då också föra förhandlingar med tsaren i hemlighet, och detta ledde till att man till stor del skyllde på Fredrik de hårda villkoren i freden i Nystad, och han miste helt det anseeende han tidigare haft i landet.

En annan orsak till detta var hans lättja och sedeslöshet, hans kärleksförhållande med Hedvig Taube, och att han aldrig lärde sig tala vårt språk. Under senare delen av hans regeringstid infann han sig inte ens i rådet, utan detta anskaffande en namstämpel som fick ersätta hans egenhändiga underskrift.

Innan freden i Nystad satte stopp för krigshandlingar, hade ryssarna varit på härjartåg längs våra kuster. Sålunda var de bl. a. till Norrbyn där de tog bonden Olof Danielsson på Norrbyn 1 tillfånga. En bajonett har hittats i jorden där (finns hos Albert Johanssons) troligen från detta besök. Danielsson fördes till Åbo, men lyckades i mörkret fly, kom till Östhammar, och därifrån tillbaka till Norrbyn.

Det var troligen vid denna tid Jacob Andersson kom som dräng till Danielssons. Vid 20-års ålder gifte han sig och övertog hemmanet nr 2 i Norrbyn, som fortfarande är i släktens ägo.

Adolf Fredrik

Hertig av Holstein-Gottorp, furstbiskop av Lübeck 1710 – 1771, kung av Sverige 1751 – 1771

1741 var det åter krig med Ryssland. Peter den Stores dotter Elisabet kom till makten detta år, och svenskarna fick en relativt billig fred, på villkor att hennes protege Adolf Fredrik valdes till svensk tronföljare.

Han spelade inte någon större politisk roll, hans gemål Lovisa Ulrika av Preussen, var den som lät tronen framstå som ett stöd för vetenskap, konst och litteratur.

Det påstås att han vid uppläsandet av ”vad sig i riket tilldragit haver” förvånat utbrast: ”Potz donnerwetter, haben Wir das alles getan?” vilket blir ungefär, - Blixt och dunder, har Vi gjort allt det där? Helst höll han till i sin snickarkammare och svarvade snusdosor, och så åt han ju ihjäl sig på semlor. Dvs han fick ett slaganfall efter en kraftig måltid, som avslutats med ”hetvägg” = semlor.

Under hans regeringstid började rådet bekymra sig över den ringa befolkningstillväxten. Det föddes nog många barn, men det var tätt mellan nödåren, och många dog redan under sitt första levnadsår. Staten utlovade nu skattebefrielse för den som hade minst 4 mantalsskrivna barn.

Gustaf III Teaterkungen ”Tjusarkonungen”

f.1746, kung 1771 – 1792

Vid hans trontillträde rådde tvister mellan hattar och mössor, och då han inte kunde medla mellan dem, genomförde han 1772 med stöd från Frankrike en oblodig statskupp, och fick därigenom ökade befogenheter. Han genomförde ett omfattande reformprogram: tortyr förbjöds 1772, dödsstraff för vissa brott slopades 1778 – 79, lönereglering och rätt för tjänstemän att avgå vid 70-års ålder genomfördes 1778 och den första religionsfrihetslagen kom 1781. Men oppositionen mot Gustaf III växte, bland adeln, för hans envåldstendenser, och bland de ofrälse för uteblivna social reformer, ett slösande hovliv och gynnande av adeln vid utnämningar – för att inte tala om förbudet mot husbehovsbränning, som hade till följd att de ofrälse genomdrev förbud mot införande och drickande av kaffe (detta förbud var i kraft vid ett flertal tillfällen för längre eller kortare tid).

För att vinna oppositionen över på sin sida beslöt han sig för att starta ett krig – han skulle besegra Katarina av Ryssland.

Men kungen var en dålig fältherre, och vid Viborg hade han sånär mist hela flottan – både örlogs- och skärgårdsflottan blev instängd vid Viborg med svår västlig vind. Då den äntligen mojnade, bröt sig Hertig Karl ut – det s.k. Viborgska gatloppen – och lyckades rädda största delen. Förlusten uppgick till 7 linjeskepp, 3 fregatter och ett 20-tal stridsfartyg ur skärgårdsflottan jämte en hel del transportskutor och 6 000 man, huvudsaklighen fångar. Skärgårdsflottan låg sedan vid Svensksund, där den segrade 9 juli.

Delar av officerskåren, missnöjda med kriget, slöt sig samman i Anjalaförbundet och inledde egna fredsförhandlingar med Ryssland. Dessutom förklarade Danmark krig. Kungen vädjade då till folket, anklagade adeln för förräderi och lovade avskaffa dess viktigaste ekonomiska privilegier, och genomförde med prästers, borgares och bönders hjälp 1789 förenings- och säkerhetsakten, som gjorde honom praktiskt taget enväldig.

Men hos adeln grodde missnöjet, och 1792 sköts Gustav III vid en maskerad på operan i Stockholm.

Gustav III var en komplicerad person, men mycket kulturellt intresserad. På hans initiativ grundades bl.a. Svenska Akademien, Musikaliska Akademien, Vitterhetsakademin, Kungl. Teatern m.fl. institutioner.

Sådant hade man förstås ingen känning av i Norrbyn. Krig hade man ju alltid nackdelar av. I byn fanns under denna tid båtsmän, som skulle utrustas av rotemännen – de hette Blyg, Lök, och Lustig. Det finns dock ingen uppgift om att någon av dem stupat. När byn inte höll båtsman eller soldat, fick byamännen i stället betala en rotevacansavgift, som debiterades på debetsedeln.

Gustav IV Adolf

1778 – 1837, kung 1792 – 1809

Dennes äktenskapliga börd har ifrågasatts – hovstallmästare Munch utpekades som fader, men ingen vet ju hur det förehåller  sig härmed.

I varje fall uppfostrades han till kung, men var för ung vid faderns död, och förmyndarregeringen leddes av hans farbror hertig Karl, som helt styrdes av G A Reuterholm. Vid sitt trontillträde avskedade kungen omedelbart denne minister. Under hans regering reformerades jordbruket genom enskiftet i Skåne, penningväsendet sanerades genom en myntreglering, finanspolitiska åtgärder stimulerade näringslivet och dessutom utfärdades en ny skolordning. Kungen var i motsats till sin far inte kulturellt intresserad, och lät bl.a. stänga Kungl. Teatern.

Han avskydde Napoleon, som för honom var Det stora vilddjuret i Uppenbarelseboken, och anslöt sig till Frankrikes fiender. Ryske tsaren uppmanade Gustav Adolf att ansluta sig till kontinentalsystemet mot Storbritannien. Kungens vägran resulterade i Rysslands angrepp på Finland 1808. Numerär underlägsenhet, vaga direktiv och dålig planering gjorde att kriget slutade med nederlag för Sverige och skulden för detta lades på kungen. Den 13e mars 1809 avsattes han och drevs i landsflykt, barnen förklarades förlustiga kronan.

Befolkningen häromkring drabbades också av kriget 1809. Vid ”affärn i Hörnefors”, där ca 200 soldater stupade, bl.a. Duncker, trampades den lovade skörden ned helt under striden. Även i de omkringliggande byarna, t.ex. Norrbyn, slog sig ryssarna ned och de, som inte hunnit driva sina kreatur till skogs, fick se dem slaktas av inkräktarna. Det omtals, att en kvinna i byn slog ihjäl en ryss med betsman, då han skulle stjäla det smör hon kärnat. För att inte råka illa ut, gömde gårdsfolket liket bakom spisen, där veden förvarades, tills man utan att bli upptäckt av de andra ryssarna kunde flytta detsamma.

Många bybor var som vanligt på Snöan i fiske. Då soldaterna dragit bort och de kom hem till byn, drabbades de av ”rödsoten” – även kallad fältsjukan = dysenteri. Jacob Persson, som tidigare mist 5 av sina 8 barn i första giftet, miste nu de återstående två sönerna, hustrun, modern och fadern inom 14 dagar. Kvar var bara den 13-åriga dottern, som tjänade piga i Umeå lf. (Han fick sedan ytterligare 12 barn i sitt andra äktenskap).

Karl XIII

f. 1748, kung 1809 – 1818

Gustav IIIs bror Karl utnämndes alltså till kung. Hans äktenskap var barnlöst – de hade fått en enda son och han levde bara några dagar – så nu blev det aktuellt att välja en tronföljare. Valet föll på Prins Karl August av Danmark, men redan 1810 föll han av sin häst vid en inspektion på Kvidinge hed och avled. Obduktionen visade att han fått ett slaganfall, men detta betvivlades av en stor del av folket, som beskyllde gustavianerna – främst Axel von Fersen –för att ha förgiftat honom. Följden blev att von Fersen vid Karl Augusts begravning mördades av pöbeln i Stockholm.

Nu blev det fråga om vem som skulle väljas till ny kronprins. Valet föll på Karl Augusts äldre bror, men Carl Ollo Mörner, som fick i uppdrag att resa till Frankrike och få Napoleons godkännande härav tyckte i likhet med en hel del andra officerare emellertid att det enda rätta var att välja en fransk marskalk, som hade långvarig krigsvana, och säkert skulle kunna återerövra Finland. När han kom tillbaka till Stockholm meddelade han alltså att Jean Baptiste Bernadotte, furste av Ponte Corvo, var villig att låta sig adopteras av kungaparet och bli svensk kronprins. Det blev givetvis en hel del trassel, men Bernadotte hade många förespråkare, bl. a. av ekonomiska skäl och vid riksmöte i Örebro 1810 valdes han till Sveriges tronföljare. Kungaparet var först inte trakterade av detta, men det blev snart ett mycket gott förhållande dem emellan, och Karl XIII, som började bli rätt senil, var glad att få lämna tyglarna i yngre händer.

Karl Johan, som blev prinsens svenska namn, var emellertid inte alls intresserad av ett krig med Ryssland för att återerövra Finland – det var ett omöjligt företag. I stället skulle landet kompensera sig i väster.

Han förklarade att Sverige skulle vara neutralt, men ställde sig ändå på Rysslands, Preussens och Englands sida, för att störta Napoleon. Vid de sista striderna i norra Tyskland, var det han som planlade drabbningarna med omfattningsmanövrer. Han hade för sitt engagemang förebehållit sig att Sverige vid fredsslutet skulle tilldelas Norge.

”Genom att spara sina soldater blir man slutligen den starkast. Låtom oss hålla ut, och Napoleon skall trots sina talanger, sin makt och sitt rykte, slutlighen duka under”. Detta yttrade Karl Johan 1813.

De allierade tyckte nog att han sparade sina egna trupper för mycket. Vid Wittenberg väntade alla att han och nordarmén skulle inta staden och sedan gå över floden. Men Karl Johan tyckte det var alltför vanskligt, för fransmännen behärskade alla övergångarna liksom landet söder om Elbe. Därför ville han istället locka fransmännen att åter försöka nå Berlin och angripa dem när de företog den expeditionen.

Därför begärde han att preussarna skulle tillverka skorpor för 20 000 man i hans armé. Han meddelade också att preussiska staten inte skulle lida någon förlust, för skorporna kunde ju läggas i förråd under lång tid, och lätt transporteras till trupperna. Bakningen skulle inte hemlighållas. Detta resulterade i att fransmännen trodde att nordarmén skulle gå västerut, och marskalk Ney ”den tappraste bland de tappra” fick order att angripa nordarmén och gå mot Berlin. När Karl Johan fick reda på detta, grupperade han nordarmén i en vid cirkel kring de tre stora vägar som ledde mot Berlin. Vid den östra låg von Tauentziens preussare, vid den centrala von Bülows och vid den västra ryssar och svenskar under kronprinsens befäl. Den som angreps skulle dra sig tillbaka och de två andra skulle anfalla fransmännesns flanker och rygg. Ney tog den östra vägen, Tauentzien drog sig tillbaka, och von Bülow och rysk-svenska armén ryckte fram. När svenskarna kom fram, utkämpades striden mellan von Bülow och fransmännen. Kronprinsen beordrade en hel del manövrer, som bara var till för att väcka uppmärksamhet, och Ney, som såg att han var förlorad, vad han än gjorde, gav order om reträtt.

Då ingrep några batterier av det svenska ridande artilleriet, tolv kanoner sköt rätt in i de franska leden och åstadkom en fruktansvärd förödelse.

Marskalk Ney förlorade omkring 26 000 man, varav 5 000 döda och över 13 000 fångar, samt mer än 80 kanoner och över 400 vagnar.

Preussarna hade förlorat mer än 10 000 man.

Svenskarna räknade in 12 sårade. Många av de svenska officerarna var upprörda över att de svenska insatserna varit så små – det gick deras och Sveriges ära för när. Flera generaler hade tiggt om att få gå till anfall, men förnekats detta.

Nästa stora slag stod vid Leipzig. – ”nationernas drabbning” eller ”den stora folkslakten”. Den resulterade i en fruktansvärd massaker, döda män och hästar vräktes ner i en kvarndamm och dämde upp vattenflödet, andra kastades som fyllning i dikena så att kanonerna kunde köra däröver. Döda och sårade låg överallt.

De svenska sårade blev dock väl omhändertagna. Kronprinsen hade omorganiserat sjukvården så att den var mycket bättre ordnad än tidigare. En läkare sade, att efter vad han förstod var detta det första fälttåg, där svenska soldater behandlades som människor.

Efter Leipzig drog svenskarna norrut om Danmark. Vid Lübeck blev det skottväxling och en svensk officer stupade. Kronprinsen ville inte anfalla och riskera liv, utan ville först försöka förhandla och redan nästa dag gav försvararna upp mot att de fick fritt återtåg och inte skulle förföljas de första 8 timmarna. Efter den tiden upptogs förföljandet av svenskt kavalleri, 1 200 man danskarna upphanns vid Bornhöved, där svenskarna vann en drabbning mot den betydligt större danska styrkan. På vägen vidare möttes hären av parlamentärer, som anhöll om stillestånd. Freden i Kiel slöts den 15e januari 1814. Danmark avstod från Norge och fick i gengäld Svenska Pommern och Rügen. Den svenske förhandlaren kände emellertid inte till att Island, Grönland och Färöarna hörde till Norge, så de kom även i fortsättningen att höra till Danmark.

Norrmännen förklarade emellertid att de inte lät sig säljas som skock kreatur, De samlade en lagstiftande församling i Eidsvoll, och den 17e maj undertecknades den nya grundlagen och danske kungens ståthållare Kristian Fredrik valdes till kung i Norge.

Så Karl Johan gav sig av till Norge. Mot 45 000 krigsvana svenskar stod 30 000 dåligt utbildade norrmän. Svenskarna leddes av en yrkesmilitär, medan den norska kungen var skotträdd och inte ville ta del i striden, så efter en del skärmytslingar blev det förhandlingar och den 14e augusti 1814 underskrevs ett avtal i Moss. Där godkändes i stort sett Eidsvollsförfattningen, Norge blev ett fritt land, förenat i union med Sverige och med en gemensam kung.

Många högre officerare var mycket missbelåtna med kronprinsens mildhet – de ansåg att de uppstudsiga skulle ha fått ordentligt med stryk och att författningen inte borde ha godkänts. Men nu hade Sverige i alla fall äntligen fått fred och det blev en fred som varade. Få länder – om ens något – har förskonats från krig under mer än 170 år.

Karl XIV Johan

f. 1763, svensk kronprins från1810, Kung 1818 – 1844

Trots att Karl Johan ursprungligen var en revolutionär, förde han en alltmer konservativ politik. Han inskränkte också tryckfriheten för att tysta oppositionen. Han blev alltmera allenarådande, men många bra reformer genomfördes under hans tid – bl.a. myntreformer, men även på undervisningens område. Det var således 1814-1842 som allmän skolplikt infördes i landet.

Regerandet skedde ofta från kungens sängkammare, han, liksom även hans hustru, låg stor del av dagen. Han var också mycket misstänksam – han kunde nog inte glömma att svenskarna had skjutit en kung, och kanske också mördat hans föregångare som tronföljare. Varken han eller hustrun, vars franska namn, Desirée, försvenskades till Desideria, lärde sig någon svenska. Hon var förresten bara här ett kort tag år 1810, sedan flyttade hon tillbaka till Paris och återvände till Sverige först i samband med kronprins Oscars bröllop.

Folket härmkring påverkades inte särskilt av händelserna under Karl XIV Johans tid. Det var många ”svagår” och det var ju vid denna tid som Norrbyn tilldelades ”kronoöarna utanföre Norrbyn – förslagne bohlstaden Snöan” som s.k. ökeskatt. Skatten för öarna uträknades 1821 till 1 riksdaler, 19 öre och 4 runstycken.

I Hörnefors hade järnhanteringen börjat, men Norrbyn had inte mycken känning av detta. En tid körde man visserligen kisel från Bålkallen till Hörnefors för 1,75 á 2 kronor lasset, men detta var tydligen bara en kort tid. En del kunde ibland få arbete vid ”Hollandslinan” i Vadet d.v.s.med Hollandstimmer eller holländska bjälkar – senvuxet, obarkat grantimmer om 14 – 30 fots längd och minst 10 ”amsterdamstums” toppmått, som exporterades till Holland för pålning eller försågning. Men på det stora hela taget förlöpte livet i Norrbyn precis som vanligt.

Oscar I

1799 – 1859, kung från 1844

Oscar I är kanske den mest anonyme av kungarna. Ändå var han kunskapsrik, satte sig in i frågan om behandling av fångar, vilket resulterade i en skrift – ”On straff- och straffanstalter” vilken översattes till flera språk. Han upphävde förbudet mot umgänge med den avsatta dynastin, genomdrev personlign lagen om lika arvsrätt för son och dotter, indragningsmakten upphävdes, skråväsendet avskaffades och lindringar i näringstvånget genomfördes. Den första fattigvårdsförordningen fastställdes.

Han omfattade med sympati skandivavismen, och gjorde en hel del goda insatser på diplomatins område.

Oscar I hade aldrig varit stark och vid ett par tillfällen måste en interimsregering tillsättas. Hösten 1857 drabbades han av fullständig paralysi, och regeringsbestyren övertogs av kronprins Karl.

Karl XV ”Kron-Kalle

1826 – 1872, regent från 1857, kung från 1859

Karl hade snabb uppfattning och livligt lynne, som växlade mellan självöverskattning och missmod. Han satte sig gärna över all etikett – även allvarliga konvenansbud. Han lovade mycket som han inte kunde hålla – t.ex. att upphäva riksståthållarämbetet i Norge, vilket hindrades av regeringen. Han lovade gå i allians med Danmark, men även detta avstyrdes då det skulle ha utsatt landet för stor krigsrisk.

Tvåkammarriksdagen infördes 1866 och regeringens starke man var statsminister Louis de Geer.

Han skrev dikter: ”En samling dikter av C” och ”Smärre dikter av C”, vilka översattes till norska, franska och tyska. Han målade – landskapsmåleri – och hade onekligen begåvning, men stannade ändå vid ytlig dillettantism.

Allmänheten gillade hans ståliga uppträdande vid representation och uppskattade hans enkla och okonventionella sätt, varför han blev populär bland gemene man.

Oscar II

1829 – 1907, kung från 1872

Karl XVs ende son dog efter mycket kort tid, varför hans broder Oscar var tronföljare vid Karls död.

De tidigare kungarna hade mest varit arméns män men Oscar II intresserade sig mera för flottan. Han deltog i flera sjöexpeditioner och i tvisten angående flottans reorganisation var han anhängare till ”stora flottan” i motsats till skärgårdsflottan. Han studerade tre terminer vid Uppsala universitet, var först hedersledamot av Vetenskapsakademien och provoverades vid Lunds universitets 200-årsjubileum 1868 till fil. Hederskoktor. Han skrev många dikter och 1857 blev diktcykeln ”Ur svenska flottans minnen” med begynnelsesången ”Du blånande hav, som mångtusende år, mot Skandiens klippor har slagit”, prisbelönt av svenska akademien. Han var mycket representativ och en god talare.

Men vad man minns mest från hans tid är ju ändå unionsupplösningen. Det hade många gånger varit kriser och spänningar mellan Norge och Sverige men de hade lösts, ofta tack vare Oscars förmedlande statskonst men 1905 avsattes han av norrmännen. Trots att en hel del svenskar ville ”lära norrmännen att veta hut”, upplöstes unionen fredligt den 26 oktober. Oscar II fick ändra sitt valspråk ”Brödrafolkens väl” till ”Sveriges väl” och flaggan miste unionsmärket.

Vid denna tid hade det blivit stora förändringar i Norrbyn. År 1890 sålde byamännen sin skärgård till Mo och Domsjö AB. 10 000 kronor var ju mycket pengar på den tiden och Norrbysborna förbehöll sig ju fiskerätten – det var ju den som betydde något för dem. Dessutom skulle de få såga ett visst antal stockar per år gratis vid den såg som skulle byggas på Långgrundet.

Från alla håll kom nu arbetare och bosatte sig i Norrbyn för att arbeta på ”Skäret”. Med denna befolkningsström kom också egna företagare och hantverkare av olika stag – skräddare, skomakare, slaktare, bagare, bryggare o.s.v. Affärer kom till platsen, först Palmgrens affär, sedan Vikners filial, så Handelsaktiebolaget Udden, som sedan blev Englund och Hällman, därefter Englund & Co.

Antalet barn ökade, så att man kunde inte längre hålla skola i salen hos någon bonde – sista åren innan skolan byggdes 1901, hölls skola i Jon-Jackgårdens sal, alltså den mangårdsbyggnad som fortfarande finns på Jan-Erik Evaldssons tomt.

Gustaf V ”V-Gurra”

1858 – 1950, kung från 1907

Gustav V tyckte inte om alltför mycket ceremoniel och meddelade vid trontillträdet att han inte skulle låta kröna sig. I stort var han en lojal konstitutionell konung, men vid ”Borggårdsatlet”, i februari 1914, (skrivet av tyskvännen Sven Hedin) framhöll han att han inte kunde frångå de fordringar på fälthärens slagfärdighet och duglighet, som uppställdes som oeftergivliga krav av sakkunniga inom armén. Statsrådet begärde då av kungen en försäkran att han i förväg skulle underrätta regeringen om han tänkte yttra sig i politiska frågor. Då han vägrade detta, inlämnade ministären Staaf sin avskedsansökan.

Som känt utbröt samma år första världskriget 1914 – 1918. Kung Gustaf tog initiativ till trekungamötet i Malmö och de nordiska staterna förklarade sig neutrala i kriget. Emellertid fanns, vid hovet och bland officerarna, en stark tyskvänlighet och många ansåg att Sverige skulle gripa in i kriget på Tysklands sida. Detsamma var f.ö. förhållandet även under andra världskrigets första år men Sverige lyckades hålla sig utanför även detta krig.

Under Gustaf Vs regeringstid förändrades livet för svenskarna oerhört mycket i demokratisk riktning. De stora folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen – hade rotat sig ordentligt i slutet på förra seklet och nu började man skörda frukterna härav. Allmän rösträtt, först för män, 12 år senare även för kvinnor, medförde att även gemene man fick säga sin åsikt om hur landet skulle styras. Hjalmar Branting blev vår förste socialdemokratiska regeringschef, sedan kom Per-Albin Hansson med  ”Folkhemmet”.

Norrbyn kunde inte heller förbli oberört av händelserna runt omkring. Nu hade man ju också fått möjighet att följa med världshändelserna, sedan tidningarna börjar utkomma i länet. Umebladet grundades som veckotidning 1847 men utkom från december 1916 sex dagar i veckan. Västerbottens Kuriren började utges 1900 och övergick även den till 6-dagarstidning i december  1916. Västerbottens Folkblad grundades 1922 och blev dagstidning 1922.

Ett industrialiserat samhälle är ju beroende av omvärlden och det återspeglades förstås också här. I början av seklet var det goda tider för träindustrien och Mo och Domsjö köpte in Hörnefors Bruk med dess såg – inte för att konkurrera med sig själv och Norrbyskär utan för att där bygga i stället i Hörnefors som blev den andra idustriort som kunde nås av arbetare från Norrbyn.

Men konjunkturerna växlar - efter första världskriget drabbades världen av en svårartad depresseion och den skonade inte heller vår lugna vrå. Följden blev arbetslöshet, AK-arbeten för en del och nedsatta löner för andra. Under denna tid byggdes vägen Norrbyn – Hörnefors, dels av arbetare från Hörnefors och Norrbyskär, dels av hitsända AK-arbetare. En del ”Skärare” fick också fara ut i skogsarbete, bl.a. i Lyckseletrakten.

Ett tag på 20-talet blev det så bättre men så kom ”den svarta torsdagen” i New York och raserade alltsammans igen. Så småningom förbättrades konjunkturerna men vid den tiden hade en viss målare och korpral, Adolf Schicklgruber, mera känd som Adolf Hitler, kommit till makten i Tyskland och så var det dags för nästa världskrig.

Vi hade ju turen att slippa kriget men inkallelserna var många och långa, handeln med utlandet blev förstås mycket inskränkt, många varor ransonerades och sist men inte minst – många svenska sjömän miste livet i det hänsynslösa u-båtskrig som rådde. Härifrån omkom dock ingen i kriget.

Nu kunde vi följa alla händelser genom radio – den började sina utsändningar på 20-talet så vi fick flera gånger om dagen höra vad som hände och skedde både i landet och utanför gränserna.

Antalet arbetare på Norrbyskär var vid sekelskiftet nästan 600 personer, vid utgången av 10-talet 450 och i slutet på 30-talet 250. Allt oftare talades det om att sågen skulle läggas ner men under Gustaf Vs tid fanns den ännu kvar.

Gustaf VI Adolf ”Den kungliga amanuensen”

1882 – 1973, kung från 1950

Denna kung hade s.a.s. växt in den konstitutionella monarkin och samarbetet mellan honom och de olika regeringarna gick bra. En av sönerna lär förresten ha sagt att ”pappa är ju socialdemokrat”.

Han var mycket vetgirig och till stort bekymmer för uppvaktningen många gånger då alla hans frågor, vid olika besök, spräckte tidsschemat mer än en gång. Arkeologi var väl huvudintresset och hans insatser vid utgrävningarna vid Viterbo gjorde honom mycket populär även i Italien.

Han var 67 år när han blev kung – som en person sade: ”Han har ju uppnått pensionsåldern och hans hustru är berättigad till hustrutillägg om inte inkomsterna lägger hinder i vägen”. Hans son Gustaf Adolf, intresserad idrottsman, som varit Sveriges kronprins, hade omkommit i en flygolycka på Kastrup 1947 och den dåvarande kronprinsen var bara 4 år vid farfaderns trontillträde. Men Bernadotterna levde i allmänhet länge och Carl Gustaf hann bli 27 år innan han tog över.

Under Gustaf VI Adolfs tid förekom ett par folkomröstningar, nämligen om ATP och om högertrafik. Som bekant infördes båda delarna. Vid högertrafikens införande 3e september  1967 var en mycket stor del av folket engagerade – även häromkring – och övergången gick mycket smidigt.

Sista stocken sågades på Norbbyskär i augusti 1952. Arbetarna flyttades till Ö-vikstrakten eller Hörnefors, en del – huvudsakligen pensionärer blev kvar ännu en tid, AMS hyrde lokaler där 1960-1970 men då färjtrafiken lades ner måste de kvarvarande flytta till Hörnefors. En del hus köptes av personer som trodde sig kunna bo kvar på Norrbyskär trots bristen på förbindelser med fastlandet men det blev bara några år, så nu är ön bara en sommarö.

Detta hade förstås stor betydelse för Norrbyn. Utflyttningen blev stor – många som började arbeta i Hörnefors ville gärna bygga i Norrbyn men fick inget byggnadslov. Det minskade barnantalet märktes, inte minst i skolan, mellan- och högstadiet skjutsades till Hörnefors, barnen i lågstadiet blev allt färre och till slut fick även de börja åka till Hörnefors för undervisning. Den fina skola, kommunens bäst, blev tom tills Universitet hyrde den. Men det hör till Carl Gustafs tid.

Det livliga föreningslivet i byn avstannade också – dels beroende på av flyttning men dels även på det nya massmedia som nått oss – TV.

Carl XVI Gustaf

1946 -    , kung från 1973

Som kung hann Carl Gustaf bara en gång var med om riksdagens högtidliga öppnande med stamp av Karl XIs drabanter, uppläsande av trontalet m.m. Genom 1974 års riksdagsförordning har allt förenkats. Enkammarriksdag infördes – först med 350 ledamöter men då valresultatet blev 175 – 175 till de båda blocken, ändrades antalet till 349 fr.o.m nästa val. Det var ju inte så lyckat att låta lotten avgöra frågorna.